Halland

Ett av våra vackra landskap i Götaland

Halland är ett landskap i sydvästra Sverige. Halland gränsar i söder till Skåne, i öster till Småland och i öster och norr till Västergötland, samt har i väster kust mot Kattegatt.

Landskapets namn kommer troligen från Hovs hallar (hällar), som är belägna i nordvästra Skåne, väster om Båstad, och betyder ‘landskapet på andra sidan hallarna’. Ursprungligen avsågs beteckningen enbart de södra delarna av landskapet. Halliner, kallades folket boende vid Hovs Hallar. Detta omtalas redan år 550 av den romersk-gotiske historieskrivaren Jordanes.

Äldre historia (stenålder, brons- och järnålder)

Fornminnen finns från alla tidsperioder efter istidens slut. Från bondestenåldern härstammar landskapets 6 dösar och 5 gånggrifter samt 49 hällkistor. Ett stort antal lösfynd, ofta olika typer av yxor, finns från alla delar av Halland men de dominerar längst i söder, vilket visar att det fanns mänsklig aktivitet så gott som överallt.

Bronsåldern var troligen en period av relativt goda materiella förhållanden i Halland, vilket syns på de förnäma föremålen av brons och guld. Befolkningen ökade sannolikt och många fornlämningar finns bevarade från perioden, däribland 752 rösen i främst den norra delen av landskapet och ett stort antal bronsåldershögar i den södra delen. Bland fornlämningarna finns totalt över 1100 gravhögar och rösen.

Mot slutet av bronsåldern skedde möjligen ett överutnyttjande av skogsresurserna och oavsett orsak blev stora delar av Halland i det närmaste trädlöst, i likhet med många andra landskap. Kanske var detta en följd av en stor omorganisation av boskapsskötseln, under en tid när det fanns stor efterfrågan på guld och brons hos lokala hövdingar och stormannafamiljer.

Knappt ett sekel innan klimatet försämrades i slutet av bronsåldern och början av järnåldern upphörde i stort sett all import av brons och guld till södra Skandinavien, vilket medförde att hantverkarna inte längre kunde producera föremål av brons i samma omfattning som tidigare och därmed upphörde bronsåldern.

Järnålderns samhällssystem är relativt okänd under de första seklerna och har av somliga tolkats som mer jämlikt än tidigare perioder, men efter omkring år 200 framträder åter igen fornminnen av skilda slag som kan jämföras med situationen under bronsåldern. Senast från denna tid härstammar troligen många av de större byarna i landskapet. Under 400- och 500-talen byggdes storgårdar som efterhand blev större, men troligen färre. Ett exempel på en storgård från denna tiden är långhuset i Slöinge som blivit utgrävd i modern tid. I Jordanes korta beskrivning, från 500-talets början och av främst västra Sverige, nämns Halland som ett landskap men tycks då bara ha avsett den södra halvan, gränsande till Finnveden. Det är oklart vilket av de efterföljande stamnamnen i denna förteckning som avser den norra delen av Halland.

Det var inte bara samhällssystemet som förändrades under järnåldern, även bosättningsmönstren ändrades. Nya byar bildades medan gamla övergavs. Utifrån de områden som blev befolkningscentra under järnåldern skedde senare efterhand en utflyttning under medeltiden.

Av uppgifter från en handelsman, Ottar som på 870-talet färdades mellan Skiringssal nära Oslofjorden och Hedeby på vid den nuvarande dansk-tyska gränsen, kan man dra slutsatsen att Halland då var ett danskt område och ingick i Danariket eller nuvarande Danmark.

Under järnåldern förekom järnframställning i bland annat Hishult och Tvååker/Grimeton (Järnmölle/Järnvirke), men i likhet med andra svenska järnframställningsplatser är de relativt små.

Halland eller dess invånare omtalas första gången troligen av Jordanes, då Hallin säg vara ett av fyra folkslag som med fyra andra bebodde en bördig slättbygd på ön Scandza. Med stammen fenvir åsyftas möjligen invånarna i Fjäre härad. Hallands öden under den följande tiden är okänd, men vid 1000-talets mitt tillhörde landskapet Danmark.[2]

Under medeltiden och framåt har Halland räknats som ett av Skånelandskapen, som omfattar landskapen Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm, och i Halland användes skånelagen som landslag och landsting hölls i Getinge. I kung Valdemars Jordebok finns sju halländska kungalev uppräknade: LaholmHalmstadFauråsSjönevadVareGrimeton och Tölö.

Halland har omkring 7 700 kända fornlämningar.

Medeltiden

Från 1200-talet och framåt kom Halland att bli skådeplats för ett stort antal krig mellan, i huvudsak, Sverige och Danmark. De många krigen kom att göra landskapet fattigt, dels då de orsakade omfattande förstörelse, dels då de medförde att invånarna inte såg det som lönt att genomföra större investeringar eftersom de ändå riskerade att bli förstörda i krigen.

Landskapet kom att plundras tre gånger under 1200-talet, först 1256 av den norske kungen Håkon Håkonsson, senare 1277 av den svenske kungen Magnus Ladulås och slutligen 1294 av den danske kungen Erik Menved. Under det följande århundradet kom Halland att delas i två delar (med Ätran som gräns) och byta härskare ett stort antal gånger innan det åter blev danskt under Valdemar Atterdag. Det var också under denna period som Varbergs fästning anlades.

Förvecklingarna mellan de tre nordiska länderna, ledde till att Norra Halland (da. Nørrehalland) och Södra Halland (da. Sønderhalland) var för sig bröts loss ur Danmark från 1280-talet till 1360-talet.

Genom Kalmarunionen kom Halland att plötsligt ligga centralt placerat. Kungen skulle enligt unionsfördraget bli vald i Halmstad.

Under Engelbrektsupproret 1434 kom landskapet att bli erövrat och bland annat brändes borgen i Falkenberg. Efter att fred slutits 1435 blev det åter stridigheter under första halvan av 1436 som medförde att Lagaholmerövrades av svenskarna. Även stridigheterna mellan svenskar och danskar i början av 1500-talet kom att påverka Halland. Det skedde bland annat 1519 då gränstrakterna skövlades av svenska soldater som hämnd för att Västergötland härjats av danska soldater. Även under grevefejden förekom strider i Halland. Från 1500-talet och fram till 1800-talet hade landskapet stora problem med flygsand, vilket främst orsakats av skogsskövling.

Under nordiska sjuårskriget och Kalmarkriget blev Halland återigen skådeplatsen för svensk-danska stridigheter, bland annat genom slaget vid Axtorna 1565.

1600-talet och framåt

Halland blev svenskt under trettio år, genom uppgörelsen vid freden i Brömsebro (1645) och permanent svenskt genom freden i Roskilde (1658). Det sista slaget på halländsk mark skedde vid slaget vid Fyllebro den 17 augusti 1676under skånska kriget.

De fredligare förhållandena medförde att utvecklingen i landskapet kunde ta fart igen. Jordbruket effektiviserades och var i mitten av 1800-talet ett av landets mest effektiva. Samtidigt förblev landskapet i mångt och mycket väldigt provinsiellt och fattigt, särskilt de inre skogsbygderna. Erosion och sandhedar m.m. gjorde att även stora delar längs kusterna var oattraktiva och emigrationen var påtaglig långt in på 1900-talet.

Efter andra världskriget har landskapet genomgått en remarkabel förändring. Från 150 000 invånare år 1945 till över 300 000 år 2005 och från att ha varit en agrar provins till ett industrialiserat landskap. Framförallt är det norra Halland som haft den största utvecklingen då orter som Kungsbacka och Onsala blivit pendlingsorter till Göteborg. Hallands kuster lockar nu till sig mängder med turister på somrarna, i synnerhet MellbystrandTylösandSkrea strand samt Apelviken.

Prins Bertil och prinsessan Lilian är de som senast innehade titlarna som landskapets hertig och hertiginna, prins Bertil 1912-1997 och prinsessan Lilian 1976-2013.

Landskapsregemente

Hallands regemente (I 16) sattes upp 1902 genom en flytt av Västgöta-Dals regemente från Vänersborg till Halmstad. Hallands regemente förlades i Halmstad där det var förlagt till dess nedläggning 2000. I regementets lokaler huserar idag Luftvärnsregementet.

Källa: Wikipedia. Landskapsvapnet är en registrerad svensk vapensköld. Licenserad under  CC BY-SA 3.0 Riksarkivet Sverige. Landskapsbakgrund Photo by Steven Erixon on Unsplash.

Läs mer