Härjedalen

Ett av våra vackra landskap i Norrland

Härjedalen är ett landskap i Norrlands inland i mellersta Sverige. Härjedalen gränsar i söder till Dalarna, i väster till Norge och Trøndelag, i norr till Jämtland och i öster till Medelpad och Hälsingland. Härjedalen är Sveriges minsta landskap befolkningsmässigt med enbart omkring 10 000 invånare, samtidigt som landskapet är Sveriges tolfte största till ytan med sina 11 954 kvadratkilometer.

Härjedalen var tidigt en del av Trøndelagen och utgör ett historiskt norskt område. Landskapet tillföll Sverige genom Freden i Brömsebro 1645, men landskapets västliga orientering bestod då avsaknaden av stad gjorde Rørosi Trøndelagen till närmsta handelscentrum.

Etymologin till Härjedalen kan härledas från landskapets dialektala namn, Härjeådalen, som härstammar från fornvästnordiska Herjárdalr. Således har landskapet likt orten Lillhärdal fått sitt namn efter Härjån (á i fornvästnordiskan motsvarar dagens å). Härj- i Härjån betyder i sin tur ”stenig terräng” eller ”stenig botten” varvid Härjedalen har betydelsen den steniga åns dal. Landskapsnamnet åsyftade således ursprungligen på Lillhärdalsbygden och har ingenting med ordet härja (angripa, ödelägga och så vidare) att göra. I singularis obestämd form benämns landskapet ibland Härdal, precis som Lillhärdal.

Namnet nämns första gången i ett gränsdokument rörande gränsen mellan Norge och Sverige som skrevs vid ett allting i Sveg 1273, då som Heriardal. Genom historien har flera olika stavningar förekommit för landskapet, vanligast har formerna HerdalHerjedalenHerjeådalen och Herjådal (som används i Härjedalssången) med flera varit. En populär teori är att det är Härjulf Hornbrytare som givit landskapet dess namn (se nedan). Härjedalens namn har emellertid aldrig skrivits Herjulfsdalen, eller liknande. Stavningen med ä istället för e kom till i början av 1900-talet då bokstaven ä var ”modärn”. I danskt (och således även norsktskriftspråk har man bevarat den äldre stavningen med e.

Befolkningen i Härjedalen benämns vid Mo ting i Lit[2] den 9 februari 1628, liksom i många andra historiska dokument som Dallekarle, eller dalkarlen (Vemdalingen) som sockenskrivaren och sedermera riksdagsmannen(riksdagen 1789) Måns Roelsson (1742–1807) kom att kalla sina landsmän. Dessa olika namn på befolkningen i Härjedalen ska inte förväxlas med folket från landskapet Dalarna således.

På sydsamiska kallas landskapet Härjedaelie.

Förhistoria

Härjedalen befolkades ursprungligen från väster omkring åren 7000 till 6000 före Kristus av jägarefiskare och samlare som gemensamt benämns jägarfolket. Runt 200 boplatser från stenåldern har hittats, varav de flesta återfinns i skogslandskapet längs Ljusnans stränder. Även i fjällen har flera boplatser lokaliserats, de allra äldsta i Ransjön. Ett av de mer synliga spåren efter jägarfolket är hällmålningarna vid Ruändan uppe på lågfjälletFlatruet ”det platta berget” som är uppemot 5 000 år gamla. Målningarna är gjorda med rödockra och består av omkring 20 figurer, vilka avbildar älgrenbjörn samt människa. I Härjedalen finns även flera andra hällmålningar såsom vid RogenGrannberget och även i Tänndalen och Storsjö. Den senaste funna hällmålningen i Härjedalen återfanns så sent som 2006 på ett björnformat stenblock (bestående av Härjedalens landskapsstenTännäsögongnejs) vid Kölsjöfjället. Ett stort antal fångstgropar har även påträffats runt om i landskapet och Härjedalen har 2 000 kända fornlämningar.

Spår från en mer herdeliknande kultur finns i västra Härjedalen i Fjällnäs i Tännäs socken daterat till 2200 före Kristus.

Medeltid

Den främsta representanten för Härjedalens bondekultur är Härjulf Hornbrytare. Han nämns i den redan nämnda gränsdragningen från 1273. Det är Tord i Trosavik (Trasviken i Hedeviken) tillsammans med tolv åldersmän som redogör för den tidigaste bebyggelsen i landskapet. Tord berättar att Härjedalen blev bebyggt av ”Noregs menn” och den förste var Heriulfuer hornbriotr — Härjulf Hornbrytaren. Härjulf var märkesman hos den norske kungen Halvdan Svarte. Halvdan Svarte var kung av Norge på 800-talet och far till Harald Hårfager, hans märkesmän var de som i strid bar hans ”märke”. Härjulf råkade så småningom i onåd hos kungen då han vid ett gille slog ihjäl en annan av kungens män med Halvdans silverbeslagna dryckeshorn. Härjulf slog med sådan kraft att hornet brast (varav namnet hornbriotr) och flydde till Anund Uppsale i Mälardalen. Han blev först väl mottagen men efter att han låg med en släkting till Anund vid namn Helga tvangs han fly västerut, till Härjedalen. Han och Helga slog sig ned i ödelandet vid en plats som erhöll namnet Sliarosvellir, där Slyån mynnar ut i Härjån, nära gränsen till Särna i Dalarna.

Tord i Trosavik räknar därefter upp femton generationer av ättlingar till Härjulf. Den åttonde (cirka 250 år efter ankomsten i slutet av 800-talet) skall ha hetat Ljot Dagsson och det var han som fyrst let gera kirkiu i Heriadal, beräkningsvis mellan 1050 och början av 1100-talet.[3] Redan då var Sveg landskapets centralort med ett gemensamt allting, emellertid går det inte att fastlägga när alltinget började hållas[4].

Som redan beskrivits var inte hela Härjedalen öde när Härjulf kom. Men det är han som representerar den fasta bebyggelsen, en anslutning till andra norska bönder. Härjedalen kom tidigt att räknas som en del av Gauldal, sedermera Trøndelag och Nidaros stift. Härjedalen kom således att lyda under frostatingslagen. Under tidig medeltid utvecklas myrmalmsproduktionen i Härjedalen då fler blästerugnar anlades.

Hög- och senmedeltid

Kristnandet av Härjedalen skedde efter slaget vid Stiklestad och i samband med att även Jämtland kristnades i och med resningen av Frösöstenen 1050. Olof den helige som stupade vid ovan nämnda slag helgonförklaradesstrax efter sin död. Härjedalen kom att genomsyras av två större pilgrimslederNidarosvägarna främst Romboleden (döpt efter Rombovallen i Härjedalen, ibland även benämnd ”Herrdal-Norgesvägen”) men även delvis Jämt-Norgevägen.

En vittnesberättelse angående konverteringen från asaläran till kristendom finns bevarad för Tröndelag i allmänhet och Öst-Tröndelag i synnerhet. Nämligen bonaderna som hittades i Överhogdal i östra Härjedalen 1909, daterade till perioden 800–1100. I Tröndelag börjar kristna stenkyrkor byggas under 900-talet. Missionärer kom från de brittiska öarna där Norge hade skatteländer för att sprida den kristna tron. Tröndelag var vid tillfället den förnämsta delen i Norge, dess huvud. Odens åttafotade häst Sleipner förekommer på tapeten, Gullinkambe likaså. Yggdrasil, världsträdet, utgör centrumet i bonaderna. Många av de fornnordiska gudarna kan även de skönjas. Kyrkor, mytologiska monster, människor, skepp med mera återfinns på tapeten. Ändock förekommer inga stridigheter, vävnaderna vittnar om en infiltrering, kristen förekomst i ett kultiskt samhälle. Präster och kors i en hjältesaga. Livsträd och rutor symboliserar lycka och konverteringen i Skandinaviens inland, i Härjedalen, skedde fredligt. Någon strid i samband med övergången har inte heller påträffats i vare sig Jämtland eller Härjedalen. Tvärtemot vad Skogbonaden från Hälsingland berättar om, där den kristna kyrkan attackeras från alla håll och kanter. Hälsingland och Norrland var nykonverterade på 1190-talet och Järnbäraland, alltså Dalarna, var 1177 fortfarande hedniskt.

Digerdöden hemsökte landskapet 1350 och i samband med den lilla istiden stagnerade landskapet befolkningsmässigt. Pilgrimsfärderna slutade efter att den danske kungen Kristian III införde protestantismen i Danmark-Norge 1536, men i Härjedalen tog det emellertid ett tag innan befolkningen konverterade från katolicismen.

Krigstid och häxprocesser

Efter att Sverige bröt sig ur Kalmarunionen 1523 gick Härjedalen från att vara centralt placerad i Skandinavien till ett gränsområde mellan Sverige på ena sidan och Danmark-Norge på den andra. Härjedalen blev ockuperat tillsammans med Jämtland under det nordiska sjuårskriget och skiftade statstillhörighet ett flertal gånger. Värre kom det att bli på 1600-talet. Baltzarfejden, en del av Kalmarkriget, startade 1611 och svenskarna gick fram hårt, hus plundrades, kvinnor våldtogs[källa behövs] och gårdar i Hede socken brändes ned, likväl som majoriteten av Svegs gårdar, varvid många kom att fly till Norge. 1644 kom svenskarna tillbaka (Hannibalsfejden) och härjedalingarna svor snabbt sin trohet och betalade dessutom skatt för att slippa härjningar. Svenskarna drevs senare ut av norrmän och jämtar och Härjedalen var helt i norska händer när landskapet avträddes till Sverige 1645 i och med freden i BrömsebroSkansar kom att upprättas i Långå och i Älvros. Härjedalen fick kort därefter ett eget sigill, numera landskapsvapen som återknöt till myrjärnsframställningen. Rikedomarna man i Härjedalen erhöll tack vare handel med järnvaror och dylikt användes för att kringgå det svenska indelningsverket. Efter 1662 kom den härjedalska allmogen att betala en årlig summa på 900 riksdaler silvermynt för att slippa inkvartera soldater.

Strax efter övertagandet drabbades det fortfarande norsksinnade Härjedalen av häxjakt, själva startskottet till häxjakten i Sverige uppstod då Gertrud Svensdotter pressad av den svenske kyrkoherden anklagade Märet Jonsdotter (Stor-Märet) från Lillhärdal för häxeri 1668. Stor-Märet nekade bestämt till anklagelserna och försökte försvara sig in i det sista, men till ingen nytta. Hon blev den första att brännas på bål, på Spångmyrholmen. De kommande åren hölls åtskilliga processer mot häxor i landskapet, i Lillhärdal stod inte mindre än 56 personer anklagade vid ett tillfälle. Härjedalshäxor kunde påträffas i varje by. Ofta var det barn som anklagade vuxna. De sade sig ha blivit lurade att följa med på nattliga aktiviteter färdandes på upp och ned-vända djur såsom hästar, kor eller getter. En ung jänta, Sigrid Svensdotter angav sin gamla farmor för häxeri och Blåkulla låg självklart på andra sidan Kölen, i Norge.

Nyare tid

Befolkningen uppgick vid slutet av 1600-talet till uppskattningsvis 2 000 personer. Frihetstiden innebar ett visst uppsving genom nybyggnad.

Försök till bergsbruksdrift togs i Ljusnedal 1685 då koppargruvor anlades vid Ramundberget. Senare kom en smälthytta till i Ljungdalen. Men tillgången på kopparmalm var låg och den upphörde på 1770-talet. Istället förflyttades fokus till järnmalm och verksamheten blev större.

Fäboddriften förblev Härjedalens största näring länge, kompletterat med järnframställning och forbondehandeln, främst till Røros i Tröndelag, en handel som ökade i och med bildandet av Svensk-norska unionen. Ett omfattande skogsbruk uppstod i mitten av 1850-talet i och med industrialiseringen. Timmer flottades på Ljusnan (Sveriges största flottningsled) ned till Hälsingland och kusten. Många sökte sig till Härjedalen från främst Värmland för att jobba inom skogsnäringen. Bönderna kunde nu själva disponera skogsmarken på ett helt nytt sätt och faktiskt tjäna pengar på den, i form av försäljning. När förbudslagen togs i kraft i början av 1900-talet hade en stor del av marken hamnat i bolagsägo. Då var Härjedalen inne i folkrörelsetiden. Likt Jämtland så kom Härjedalen att domineras av den frisinnade Godtemplarrörelsen (eller nykterhetsrörelsen som den också benämns), Jämtland och Härjedalen utmärker sig som den enda regionen i hela Sverige där det finns fler ordenhus än frikyrkor. Godtemplarrörelsen stod i sig nära den antiindustrialistiska hembygdsrörelsen (som bland annat grundade Gammelgården i Sveg) och ungdomsrörelsen. Genomslaget för rörelserna demonstrerades vid folkomröstningen om rusdrycksförbud där en klar majoritet ställde sig bakom ett förbud.

Spänningar fanns i Härjedalen, å en sidan stod arbetarrörelsen med organiserade skogsarbetare och rallare, å andra stod bönderna, lärarna och prästerskapet. Bland annat så förbjöds vissa barn i Glissjöberg och Mosätt från att gå till skolan då den stränge läraren och föräldrarna inte stod på samma sida. Det hela eskalerade i och med revolutionen i Sveg i maj 1918. På godtemplargården i Sveg var det kallat till möte och två arbetare började bråka (efter att de supit sig fullaironiskt nog i nykterhetskaféet). Fyllebråket övergick i kravaller och några tog initiativ till upplopp, på gatorna i Sveg krossades fönster och tingshuset stormades. Den aggressiva folkmassan mötte då en beväpnad skara svegbor och tre personer sköts ned till marken. Härjedalen har därefter beskrivits som syndikalismens starkaste landskap. Syndikalismen i Härjedalen var emellertid som störst 1924 då var tionde härjedaling var med i SAC och rörelsen har därefter minskat i betydelse. Däremot så försvann de Frihetliga Kommunalfolket från kommunpolitiken först 1991.

Härjedalen fick sin första egentliga kommunikation i och med Inlandsbanans dragning under tidigt 1900-tal. Planer på anläggning av en järnväg hade tidigare funnits, då som en tvärbana från Hudiksvall genom Härjedalen till Røros, som fick järnväg redan under mitten av 1800-talet.

På senare tid har Härjedalen mer och mer intagit ställningen som ett turistlandskap med stora fjällanläggningar i FunäsdalenVemdalenBjörnrike och Lofsdalen.

Postväsendet

Det fanns ingen ordnad postgång till och från Härjedalen sedan landskapet fogats till Sverige efter Brömsebrofreden 1645 och sedermera även Hudiksvalls län. År 1651 tog landshövding Erik Sparre initiativ till postväsendets ordnande i Härjedalen. Det dröjde dock till dess att Ljusnedals bruk anlades innan det ordnades med reguljär postgång. Den inrättades år 1687 mellan Ljusnedal och Söderhamn via Söderala, som vid denna tid var en knutpunkt. Posten gick var 14:e dag. Posthanteringen på sträckan SvegFärila sköttes av befallningsman Nils Uhr i Sveg. Sträckan Färila–Söderhamn sköttes av borgmästaren i Söderhamn Magnus Blix. Var 3:e vecka förekom postgång mellan Ljusnedal och Frösön.

Postbefordran skedde mestadels med så kallad gångpost, vilket innebar att den befordrades med en gående postiljon. Hastigheten var stipulerad till max 4 timmar per mil. Porto var 4 skilling per mil. Postadressen under första hälften av 1700-talet var Bollnäs, som var den postanstalt som hanterade post för hela Härjedalen. År 1756 öppnades postkontor i Delsbo, som blev Härjedalens postadress från detta år. Den första postanstalten i själva Härjedalen öppnades 1846 i Vemdalen. År 1877 flyttades postkontoret till Hedeviken, som blev huvudpostkontor för landskapet fram till år 1908 då Sveg blev huvudpostkontor. Vid denna tid hade emellertid de flesta byar i Härjedalen egen postanstalt eller någon form av postutväxling.

Indelningar

Indelningar före 1640-talet

Härjedalen var länge indelad i en enda socken med sockenting i Sveg. Ur Svegs socken utbröts omkring 1400 Hede socken, 1407 Lillhärdals socken, 1466 Överhogdals socken och mellan 1566 och 1588 Älvros församling. Ur Hede socken utbröts omkring 1550 Tännäs socken och Vemdalens socken.

Indelningar från 1640-talet och framåt

Socknar

Dessa bildades huvudsakligen under medeltiden.

Norra Härjedalen

Södra Härjedalen

Län

Härjedalen kom från att det blev en svensk provins från 6 september 1645 att höra till Hudiksvalls län som 13 mars 1654 uppgick i Västernorrlands län. Mellan 1658 och 1660 ingick Jämtland i det då nya Trondheims län. 29 juni 1762 utbröts Härjedalen ur Västernorrlands län och tillfördes det nybildade Gävleborgs län. 7 maj 1810 bildades Jämtlands län för Jämtland och Härjedalen genom utbrytning ur Västernorrlands län och Gävleborgs län.

Nästan hela landskapet ingår i Jämtlands län, sånär som på ett par obefolkade områden i södra delen av landskapet, vilka hör till Älvdalens kommun i Dalarnas län.

Fögderier

Socknarna i hela Härjedalen hörde till 1884 till Härjedalens fögderi.

Mellan 1884 och 1971 fanns

  • Jämtlands södra fögderi för socknarna i Härjedalen och södra Jämtland

Från 1971 till 1991 fanns Östersunds fögderi

Lagsaga. domsagor, tingslag och tingsrätter

Härjedalen ingick sedan landskapet överförts till Sverige 1645 i Norrlands lagsaga. 1718–1719 ingick området i Härjedalens läns lagsaga, för att från 1720 ingå i Västernorrlands lagsaga tills denna avskaffades 1849. Först 1671 inrättades häradsrätter i området som då delades in i tingslag och domsagor.[5]

Från 1671 till 1812 tillhörde hela Jämtland med Härjedalen en domsagaJämtlands domsaga,[6] där i Härjedalen fanns tingslagen Svegs tingslagLillhärdals tingslag (före 1731) och Hede tingslag.

Från 1812 till 1879 fanns domsagorna:

Från 1879 till 1971 fanns

Från 1971 fanns

Kommuner 1952–1970

Köpingar (1 st):

Landskommuner (6 st):

Förändringar 1952–1970
1 januari 1967

Kommuner från 1971

Landskapet består sedan 1971 av följande kommuner:

Källa: Wikipedia. Landskapsvapnet är en registrerad svensk vapensköld. Licenserad under  CC BY-SA 3.0 Riksarkivet Sverige. Landskapsbakgrund Photo by daniel tegeland on Unsplash.

Läs mer