Jämtland

Ett av våra vackra landskap i Norrland

Jämtland (jämtskaJamtlann) är ett landskap i södra Norrlands inland i mellersta Sverige. Jämtland gränsar i väster till Tröndelag i Norge, i nordöst till Lappland, i öster till Ångermanland och i söder till Härjedalen och Medelpad. Jämtland utgör 8,2 procent av Sveriges landyta, 34 009 kvadratkilometer och är Sveriges till ytan näst största landskap. Jämtland har en befolkning på strax över 114 000 personer, och landskapet är ett av de landskap i Sverige med flest personer bosatta på landsbygden. Emellertid bor majoriteten av befolkningen i den tätbefolkade Storsjöbygden.

Jämtland var under vikingatid en självstyrande bonderepublik[2] med ett av världens äldsta parlament, Jamtamot. Området blev därefter norskt 1178 och var så i mer än 450 år. Jämtland har tillhört Sverige sedan freden i Brömsebro 13 augusti 1645 (373 år)Kung Carl XVI Gustaf var under sin prinstid hertig av Jämtland, en titel han ibland fortfarande använder sig av.

Historisktsocialt och politiskt har Jämtland utgjort ett undantagsområde mellan Norge å ena sidan och Sverige å den andra, något som symboliseras i landskapsvapnet där älgen (Jämtland) attackeras från väster av en hund (Norge) och från öster av en falk (Sverige). Landskapets centrala position på Skandinaviska halvön har gjort att det har kännetecknats av inflyttning och kulturellt inflytande från främst Tröndelagen i väster (och därifrån vidare till övriga syd- och Mellannorrland) och ekonomiska relationer med de svenska landskapen i öster och söder under järnåldern, samt omväxlande politiska relationer åt båda håll. Jämtlands statstillhörighet skiftade inte mindre än 13 gånger under perioden 1563–1677. De västliga historiska och kulturella förbindelserna har bland annat givit upphov till benämningen Öst-Tröndelag, för att uttrycka samhörigheten med Tröndelagen och Härjedalen. Då Jämtland inte alltid tillhört Norrland och Sverige betraktade Jämtlands befolkning sig förr inte som norrlänningar.[3] Parallellt med en alltjämt stark jämtländsk identitetet och bibehållna kontakter västerut i landskapet betraktar sig stora delar av befolkningen i Jämtlands län (som även omfattar Härjedalen, delar av Hälsingland och Ångermanland) idag som del av Norrland.[4]

Jämtland har fått sitt namn från folkslaget jämtar.[11] Det äldsta kända belägget för landskapet är eotalont (normaliserad fornnordiskaJamtaland) från Frösö runsten som restes under tidigare delen av 1000-talet. Roten till jämte (fornvästnordiskajamti) och därmed Jämtland är den urgermanska stammen emat- (jämför med det tyska adjektivet emsig) med betydelsen flitig, uthållig, hårt arbetande och trägen.[11] Fornspråkets förled eota (jamta) är genitiv pluralisav folkslaget jämtar.

Jämtland har också en landnamsman, den som först tar ett land i besittning. I sin Heimskringla (Håkan den godes saga) från 1200-talet berättar Snorre Sturlasson om Kettil Jamte, en son till Anund jarl från Sparbu i Tröndelag, som drog österut över Kölen med en mängd folk och sin boskap vid mitten av 700-talet. De röjde skogen och byggde där stora härader kring Storsjöbygden. Området kallades därefter Jamtaland.[12] Enligt den berättelsen var det Kettil Jamtes ättlingar som kom att bära folknamnet jämtar. En alternativ förklaring skulle kunna grundas i den omfattande järnframställningen före vikingatid. En folketymologisk teori är att det skulle ha att göra med landskapets platta delar i Storsjöbygden på grund av likheterna mellan “jämt-” och adjektivet “jämnt” (av urgermanskt *ebna[11]). Den här sista, men mest spridda, teorin är emellertid språkligt omöjlig, eftersom det här snarare skulle ge namnet “Jämnland” utan t.

Det ursprungliga namnet på landskapet innehöll troligen ett p, vilket bekräftas i ett flertal stavningar i medeltida dokument där namnet ofta förekommer som Jamptaland. I östnordiskanskedde senare en ljudförändring från a till ei-omljud, vilket resulterade i att Jämtland förekommer som Jempteland och liknande. Den ljudförändringen spred sig senare längre norrut men gjorde sig aldrig gällande i jämtskan där a:et bevarades. Genitivet föll så småningom bort och en reduktion skedde av de tre konsonanterna mpt i Jemptland respektive Jamptland. I östnordiskan föll p:et bort och formen Jemtland blev resultatet. I jämtskan föll däremot t:et bort och formen Jamplann[13] (då nd assimilerades till nn) uppstod. Den formen var allmän i äldre tid och brukbar i jämtskt talspråk in på 1900-talet, då en modifierad version, Jamtlann blev vanligare. Den svenska stavningen med ä tillkom när bokstaven var “modärn” under tidigt 1900-tal. Den förändringen ändrade emellertid inte uttalet. I danskt skriftspråk (och således även bokmål) har man bevarat stavningen med e. Områden som Jemtland i Ringsaker, Norge och JemtlandMaineUSA bildades av emigrerade jämtar innan förändringen uppstod.

Förhistoria

De första människorna kom till Jämtland någon gång mellan 7 000–6 000 år före Kristus från väster med en kultur som sedan spreds vidare i Mellannorrland. De var jägare och samlare. Flera tusen fynd från deras tid har hittats runt om i landskapet vid lägerplatser, längs stränder och sjöar, bland annat offerdalsspetsen från Åflo. Jägarfolket var nomader och följde bytenas vandringar. I Jämtland dominerade redan på den här tiden älgen, vilket flera hällmålningar och hällristningar vittnar om, bland annat vid Glösa i Alsen och vid Gärdesån i Offerdal. Jämtland har sammanlagt omkring 20 000 kända fornlämningar.

Majoriteten av alla svenska hällmålningar från stenålder och bronsålder har återfunnits i Mellannorrland.[14] Nära hällmålningarna förekommer ofta fångstgropar och i Jämtland finns runt 10 000 kända sådana, vilket är fler än vad som påträffats i andra regioner i hela Skandinavien. Jaktgroparna placerades där man visste att älgarna rörde sig och kunde sträcka sig flera mil. Det finns idag flera ortnamn runt om i Jämtland som vittnar om fångstgroparnas betydelse för jägarfolket och deras avkommor.

Jämtländsk bondekultur uppstod först under yngre romersk järnålder i den bördiga Storsjöbygden. Jägarfolket hade dock långt tidigare haft kontakt med neolitisk kultur. Något som fyndet av flinta man gjort vid Ånnsjön vittnar om. De jämtska bönderna odlade framför allt korn, men pollenanalyser visar även att till exempel hampa förekom. I slutet av 300-talet restes Mjälleborgen på Frösön för att kontrollera järnframställning och den omfattande järnhandeln. Järnhandeln kom dock att koncentreras till Ljungan, och skinnhandeln längs med Indalsälven och Ångermanälven med en jägarkultur, eventuellt sydsamisk.[15] Folkkoncentration skedde i östra Storsjöbygden under folkvandringstid. Orter som FrösönBrunfloRödönHackåsLockne och Näs utmärker sig.

Storhögar börjar förekomma i Jämtland, liknande fanns i Bertnem i Nord-Tröndelag och på tre platser vid Ljungans och Indalsälvens utlopp längs med Medelpadskusten. Utifrån klustring av denna typ av högstatusfynd tros Storsjöområdet under folkvandringstid ha ingått i ett självstyrande jordbrukande småkungarike i Mellannorrland, som utgjordes av den fyndtäta geografiska triangeln mellan Mjälleborgen (Östersund), Norrala socken (vid dagens Söderhamn) och Gene (Örnsköldsvik).[16] De samhälleliga strukturerna kollapsade emellertid på 600-talet i hela Mellannorrland[17] och Mjälleborgen övergavs på 700-talet, sannolikt till följd av konkurrens från järnframställning som uppstått i södra Hälsingland och Gävleborg.[16]

Medeltid

Magnus Lagaböter gav Jämtland dess första kända sigill 1274. Skölden, med det norska lejonet är okrönt och vittnar om Jämtlands särställning och på varje sida om skölden kan två jämtska jägare med pilbågar riktade mot ekorrar skönjas. Ekorrarnas vinterpäls, gråskinn, utgjorde den skatt jämtarna pålades efter att Sverre erövrade landet.

Under vikingatiden blev bebyggelsen mer omfattande, vilket kan ses som en bekräftelse på uppgifter i Snorre Sturlassons sagor (nedskrivna under 1100–1400-talet) om att många norrmän som flydde från Harald Hårfagerbosatte sig i Jämtland i slutet av 800-talet, på samma sätt som många norrmän vid samma tid flydde till och koloniserade Island. När en klimatförändring (som senare resulterade i den medeltida värmeperioden) skedde intog Frösön ställningen som centralort. Det varmare klimatet gjorde att jordbruket blomstrade, boskapsskötseln och den för det skandinaviska inlandet unika buföringen utvecklas vidare runt om i Jämtland, framför allt i den södra delen när fjällkon introduceras. Jakten på älg och vilt ökar även under den här tiden. I religiöst hänseende utövade jämtarna asatro.

Bland gudarna i den nordiska mytologin kom Jämtland att domineras av de äldre vanergudarna (FröNjord med flera), även om också asagudarna dyrkades. I takt med att befolkningen ökade så anordnade man likt andra germanska stammar alltingJamtamot beräknas ha upprättats på 900-talet och är unikt i Skandinavien då det är det enda som benämns mót (jämför med gotiskan) istället för þing. Jämtlands politiska status under den här tiden har av eftervärlden kommit att betraktas som en bonderepublik. Jamtamot hölls årligen veckan då den 12 mars inföll och i egenskap av allting hade alla jämtar rätt att deltaga vid mötet, vilket innebar att folkförsamlingen som samlades var mycket stor i förhållande till Jämtlands folkmängd. Jamtamot var den högsta instansen i Jämtland under den tid då tinget var verksamt. Vid Jamtamot avgjordes tvister och domar föll i brottmål. Utöver det fungerade tinget även som en slags regering då tinget även beslöt i frågor som skatt.

Jämtland kristnades någon gång under mitten av 1000-talet, då även Frösöstenen restes, Sveriges nordligaste runsten. Efter den processen tog Jämtland form som ett kristet landskap och den första kyrkan, Västerhus kapellbyggdes kort efter resningen av runstenen.

Snorre Sturlassons sagor sägs jämtarna ömsom betalat skatt till norska konungar som till exempel Håkon Adalsteinsfostre och Öystein Magnusson för att få beskydd. Sagorna uppger även vid ett tillfälle att jämtarna skulle ha betalat skatt till en sveakung. Sagornas pålitlighet i frågan om Jämtlands politiska tillhörighet anses emellertid vara låg. I Norges äldsta skriftliga dokument, Historia Norvegiæ, från 1170-talet står det däremot klart och tydligt att Norge gränsar i nordöst till Jämtland.

I samband med de norska inbördesstriderna besegrade Sverre Sigurdsson jämtarna på Storsjöns is i slaget vid Andersön 1178. Konsekvenserna av nederlaget var högre skatter och minskat självstyre i och med att Jämtlands lagman hädanefter utsågs av kungen. Jämtarna behöll dock även i fortsättningen en särställning som en ointegrerad del av det norska riket, det kallades i äldre norska handlingar för “det östra riket – öystræ rikinu“. Jamtamot fortsatte att fungera och i likhet med andra skatteländer fick jämtarna inget inflytande över de norska kungavalen.

Krigstid i Jämtland

Efter att Norge förenats med Danmark år 1536 kom Jämtland att styras från Köpenhamn och blev ofta en krigsskådeplats under de dansk-svenska krigen. Dessa resulterade i att Jämtland avskildes från Danmark-Norge och blev en del av Sverige genom freden i Brömsebro 1645. Därefter gjorde Danmark upprepade försök att vinna Jämtland åter, och lyckades även två gånger, kortvarigt 1657 och något längre 1677 i och med återerövringen av Jämtland. Båda gångerna hälsades norrmännen som befriare och vid den senare ockupationen bedrev jämtarna snapphaneverksamhet mot svenska armén. Ett försök till försvenskning av de norsksinnade jämtarna påbörjades direkt efter övertagandet, men det var först 1699 som jämtarna ansågs vara “svenska” och fick medborgarskap. Jämtlands befolkning var således de sista i dagens Sverige som erhöll svenskt medborgarskap.

För att göra Jämtlands skogar tillgängliga försökte man 1796 att skapa en flottled förbi Storforsen. Detta skulle ske genom en rullstensås, som visade sig vara för porös för att motstå vattentrycket. Det hela slutade med en av Skandinaviens största naturkatastrofer då Ragundasjön tömdes på vatten och Storforsen blev Döda fallet.

Den jämtska självstyrande traditionen hölls alltjämt vid liv. Jamtamot hade under den danska tiden övergått till att bli ett landsting. Jamtamot förbjöds även senare av den danska staten och kom då att hållas i hemlighet. Delar av Jamtamot överfördes vid övergången till Sverige till det som blev Jämtlands landsjämnadsting. Sveriges intentioner i landskapet var först och främst försvarsmässiga, vilket ledde till att de jämtska bönderna fick en enorm börda att bära. Jämtarna lyckades därefter genomdriva ett kontrakt, där det slogs fast att jämtska styrkor inte fick tas ut i krig, utan enbart försvara landskapet 1688. Kontraktet revs senare upp av Karl XII och jämtar deltog i Armfeldts tåg mot Norge under stora nordiska kriget, när Karl XII dog marscherade Armfeldt tillbaka till Jämtland, då över 3 000 man miste livet i Jämtlands fjällvärld. Tiden som följde, frihetstiden innebar anläggande av nya jordbruk runt om i Jämtland och införandet av potatis och spannmålsmagasin, vilket gjorde att befolkningens levnadsstandard blev bättre.

Nyare tid

På order av Gustav III blev Östersund Jämtlands första (och hittills enda) stad 1786, till viss del för att kväva den urgamla, fria forbondehandeln som inte gav tillräckliga skatteintäkter till den svenska staten. Först hundra år senare kom industrialiseringen i landskapet igång med etablerandet av mellanriksbananSundsvall–Östersund–StorlienTrondheim, och med uppväxten av skogsindustrier och så småningom även med turism i fjälltrakterna. I början av 1900-talet gick Jämtland in i folkrörelsetiden och den största rörelsen blev den frisinnade Godtemplarrörelsen, som faktiskt fick sitt (i förhållande till folkmängden) starkaste fäste i Jämtland-Härjedalen i hela världen och det var i Östersund som världens största ordenshus restes. Befolkningen har minskat kontinuerligt sedan 1950 sett över hela Jämtland och det mesta av industrin och sysselsättningen har lokaliserats till stråket Östersund–Åre. En lång tradition av militär närvaro i Jämtland upphörde 2005 när försvaret lade ned samtliga regementen och skolor de tidigare bedrivit i staden.

Kyrkorna

Kristnandet av Jämtland var enligt Frösöstenen slutfört vid mitten av 1000-talet, och det är oklart om det skedde efter västlig eller sydlig influens. Jämtland (som vid tiden var fristående från svensk och norsk kung) kom enligt påvligt beslut att lyda under Uppsala stift efter dess bildande 1164, och landskapet organiserades därefter i flera socknar (se socknar i Jämtland).

När de första kyrkorna restes under medeltiden i Jämtland bodde det inte fler än 30 till 40 bönder i de olika socknarna. I vissa fall, som i KyrkåsMarby och Norderöns socken rörde det sig om enbart 20 bönder eller färre. Dessa invånare byggde många kyrkor som idag finns bevarade, långt större än de vanliga låga trähusen som fanns och helt i sten, ett byggnadsmaterial som är mycket svårare att handskas med och främmande för den dåtida befolkningen.

Jämtland fördes över till Härnösands stift när det inrättades 1647 i syfte att öka den svenska närvaron i de två nyerhållna landskapen Jämtland och Härjedalen. Kyrkan förblev det centrala i bygderna, som rörde alla. Alla fick hjälpa till att bygga och därefter underhålla dem, även långt in på 1800-talet. Släkter har i led utsmyckat kyrkorna med konst som inventarier med högt värde, träsniderier, målningartygerädelmetaller och hantverk. Nästan hela den lokala folkkonsten från äldre tid är knuten till kyrkorna, med konstnärer som Per OlofssonJonas Granberg och Pehr Sundin. Kyrkorna utgör således kärnan i Jämtlands kulturarv.[18]

De frikyrkliga väckelserörelserna följde ofta i industrialiseringens spår längs med norrlandskusten, och de inomkyrkliga väckelserörelserna (EFS och læstadianism) i nykolonialiseringens spår i norra Norrland. Väckelserörelserna blev däremot inte särskilt utbredda i Jämtland-Härjedalen, utan regionen har ett högt medlemstal i Svenska kyrkan. Nära 80 procent i Jämtlands län var medlemmar i kyrkan 2013, vilket är högst andel i landet[19], även om kyrkan inte besöks lika ofta som förr i tiden. Då samlades hela bygden, det vill säga socknen, på vilodagen då man inte fick arbeta (förutom i nödfall). Inom socknarna skapades säregna bygdedräkter, sedvänjor och sockenmål, i Jämtland märks det tydligt att dialekterna skiftar från bygd till bygd.

I Jämtland rådde även en större jämlikhet mellan sockenborna, någon adel finns inte kvar i Norrland (de norska medeltida riddarätterna Skancke och Blix har rötter i Jämtland, och några grenar har även introducerats som svensk adel, men de flyttade tidigt till trakten kring Trondheim och andra delar av dagens Norge och Sverige) och kyrkorna i landskapet saknar adelssläkters begravningsvapen, som är vanligt i övriga Sverige. I Jämtland gällde ej heller någon bänkordning, för hur man fick sitta i kyrkan utan principen “bönder emellan ingen annan rang än ålder och levnadsår” gällde.[20]

Sockenstämmorna som fanns i varje socken hade en central roll i frågor som rörde gemensamma frågor, som fattigvård. Det fanns också byalag för att besluta om gärdsgårdar, dikning och annat jordbruksrelaterat.

Samer

Samerna i Jämtland har traditionellt varit sydsamer, det vill säga samer som talar sydsamiska eller åarjelsaemien gïele som språket heter på sydsamiska. Det avviker kraftigt från de nordliga samiska varieteterna. Till följd av förflyttningar och ingiften finns numera även samer med annan bakgrund i Jämtland. Sydsamerna i Jämtland har historiskt haft nära sociala kontakter med sydsamerna som bor i Tröndelagen och utgör en minoritet inom Sameland. Till den sydsamiska kulturen hör bland annat jojken vuollie. Bland kända Jämtlandssamer märks sångerskan Lisa Thomasson (1878–1932), fotografen Nils Thomasson (1880–1975) och skidlöparen Torkel Persson(1894–1972).

Förhistoria

Samernas närvaro i Jämtland under förhistorisk tid är omdiskuterad. Diskussionen handlar bland annat om hur man ska tolka etniciteten hos de människor som anlade fångstmarksgravar, en fornlämningstyp som i Sverige förekommer i framför allt Jämtland, Härjedalen och Dalarna. Någorlunda enighet råder om att gravarna hör samman med en fångstkultur. Arkeologen Inger Zachrisson har tolkat denna kultur som samisk både på grund av gravarnas lägen i landskapet och på grund av förekomsten av offrade älg- och renhorn samt östliga föremål.[21] En annan arkeolog, Evert Baudou, har i stället tolkat gravarna som germanska utifrån deras konstruktion. Enligt hans uppfattning, som framför allt baseras på utbredningen av asbestkeramik på arkeologiska fyndplatser, gick den förhistoriska gränsen mellan samiskt och germanskt genom norra Jämtland och norra Ångermanland. Samiska medeltida bosättningar i Sydjämtland betraktas av Baudou som tillfälliga utflyttningar från det samiska området i norr.[22][23] Andra menar att en del gravar kan vara samiska men att de etniska relationerna i Mellanskandinavien under järnålder och tidig medeltid inte behöver ha tagit sig samma uttryck som längre norrut och i senare tid.[24] Åter andra ser frågan om etnicitet under järnåldern som ointressant eller omöjlig att besvara.[25]

En annan fornlämningstyp som mer generellt brukar kopplas ihop med samer är härdar med den ovala eller rektangulära form som kännetecknar kåtans härd. Ett omfattande arkeologiskt dokumentationsarbete inom Sösjöfjällen i Njaarke sameby (Åre kommun) under 1990- och 2000-talen ledde till upptäckten av en mängd sådana härdar, den äldsta (vid Kruanavaajje) daterad till 2000 f.Kr.[26]

Renskötselns utveckling

De arkeologiska undersökningarna inom Njaarke sameby har kombinerats med palynologiska studier som tyder på att renskötseln etablerades i området under slutet av den yngre järnåldern (500–1000 e.Kr.). Detta har satts i samband med att en nordisk jordbrukarbefolkning blev bofast i Jämtland och Härjedalen under ungefär samma period och att samerna drogs in i de nordiska hövdingarnas ekonomiska nätverk där tamrenarna blev viktiga transportdjur. Den sydsamiska renskötseln kan ha uppstått ur en blandekonomi av fångst och skötsel av småboskap. På 1000–1100-talen förefaller renskötseln vara helt etablerad inom det undersökta området och tycks då ha haft större omfattning än längre norrut i Lappland. Under 1300–1400-talen verkar en viss nedgång ha skett, kanske till följd av digerdöden, men på 1500-talet expanderade renskötseln igen.[27]

Från och med 1646 finns Jämtlandssamer införda i skattelängderna. I början av 1700-talet ersätts namnen på enskilda samer i skattelängderna av namnen på skattefjällen, Jämtlands motsvarighet till lappskatteland. Från och med 1889, då 1886 års renbeteslag trädde i kraft, har renskötseln i Jämtland varit organiserad i samebyar.[28]

Skattefjällsmålet

I det stora skattefjällsmålet, ett rättsfall som avgjordes av Högsta domstolen 1981, prövades vem som är ägare till skattefjällen samt huruvida samerna har några rättigheter till skattefjällen utöver den rätt som tillkommer dem genom rennäringslagstiftningen. Samerna förlorade målet. Enligt domen är staten ägare till skattefjällen och samerna har inga rättigheter utöver dem som tillkommer dem genom nuvarande lagstiftning, i vart fall inte inom just de här områdena.[29]

Kyrkliga förhållanden

Till skillnad från vad som var fallet längre norrut kyrkobokfördes samerna i Jämtland inte i de vanliga socknarna utan i icke-territoriella lappförsamlingar. Den första lappförsamlingen var Föllinge lappförsamling, som bildades 1746 genom utbrytning ur Åsele församling. Ur Föllinge lappförsamling utbröts därefter Undersåkers lappförsamling på 1750-talet, ur vilken Hede lappförsamling i sin tur utbröts 1768Frostvikens lappförsamling bildades 1842genom utbrytning ur Föllinge lappförsamling, som därefter fick det nya namnet Hotagens lappförsamling. År 1925 fick Hede lappförsamling det nya namnet Tännäs lappförsamling och kom även att omfatta samerna i Idre i norra Dalarna. 1930 fanns i Frostvikens lappförsamling 147, i Hotagen 158, i Undersåker 217 och i Tännäs 200 personer – totalt 722 personer.[30]

Den 20 maj 1927 beslöts att lappförsamlingarnas invånare skulle mantalsskrivas i de kommuner där de var bosatta. Lappförsamlingarna upplöstes dock inte förrän den 1 januari 1942, då medlemmarna också blev kyrkobokförda i den territoriella församling där de var mantalsskrivna.[31]

Källa: Wikipedia. Landskapsvapnet är en registrerad svensk vapensköld. Licenserad under  CC BY-SA 3.0 Riksarkivet Sverige. Landskapsbakgrund foto av Mr ThinktankFlickr  CC BY 2.0.

Läs mer