Norrbotten

Ett av våra vackra landskap i Norrland

Norrbotten är ett landskap i nordostligaste Sverige. Det gränsar i väster till Lappland, i öster till Finland och Bottenviken och i söder till Västerbotten. Landskapet Norrbotten utgör den östra delen av Norrbottens län.

Norrbotten tillkom som ett resultat av att Norrbottens län bröts ut ur Västerbottens län 1810. Landskapen Lappland och Västerbotten kom därmed att delas mellan de båda länen. Med tiden började Norrbotten betraktas som ett eget landskap, men uppfattningen att det var en del av Västerbotten levde kvar parallellt åtminstone under första halvan av 1900-talet.

Denna status stärktes 1995 då Norrbotten som sista svenska landskap av statsheraldikern fick ett eget landskapsvapen efter beslut av länsstyrelsen i Norrbottens län.[2]

Som landskap är Norrbotten förhållandevis svagt etablerat. I vardagligt tal används ofta Norrbotten som beteckning på hela länet.

Tidig historia

När det talas om Norrbotten ur ett historiskt perspektiv åsyftas i allmänhet Norrbottens läns historia. Norrbotten (utom Lappland) har 8 000 bevarade fornlämningar.

Norrbottens stenålder utgör en del av de cirkumpolära skifferkulturerna. Vid nedre loppen av Kalix och Torne älvar och bort mot Kemi älv i Finland (Rovaniemi) framträder en särpräglad stenåldersprovins, kännetecknad av ett tungt, hackliknande redskap, det så kallade norrbottniska redskapet, med okänt användningsområde. Kontakt med yngre kamkeramisk kultur i Finland är trolig. Dessa jägarsamfund, som uppträdde redan omkring 4000 f.Kr., levde på sina håll kvar på stenåldersnivå ända fram till den tid som i Södra Skandinavien utgjorde äldre järnåldern.[3]

Kuströsen från bronsåldern förekommer upp till Nordkalix[förtydliga], enbart i Lövångers socken känner man ett 60-tal. Genom landhöjningen befinner de sig numera på ett avsevärt avstånd från havet. Samband med östeuropeiska kulturer kan påvisas, bland annat ananjinokulturen vid floden Volga. Tidpunkten för samernas invandring är inte helt klarlagd, men invandringen kan ha skett i övergången mellan brons– och järnålder.[3]

Pollenanalyser av sedimentprover från Arnemark i Piteå socken tyder på att djurhållning introducerades i området under perioden 300–700 e.Kr. och att markerna därefter har brukats kontinuerligt. De första spåren av spannmålsodling i Arnemark uppträder omkring 1325, först i form av vete och därefter råg. Spår av korn finns från omkring 1550. Huruvida denna förändrade markanvändning utfördes av människor som redan var bosatta i området eller av inflyttare är obekant. Arnemark är en så kallad mark-by, en sorts by som vanligtvis anses ha tillkommit genom utflyttning från redan existerande byar närmare kusten, som i Norrbotten ofta anses vara från 1300-talet och framåt. Antingen är teorin om mark-byarna felaktig, eller så tillkom bosättningarna vid kusten mycket tidigare än vad man tidigare trott. I andra studier har sädespollen från perioden 750–950 hittats i två sjöar nära Edefors och det finns även indikationer på permanent odling under perioden 700–800 från Heden.[4]

Under tidig medeltid var övre Norrland såvitt bekant inte befolkat av svenskar, utan av samerkväner och olika finsktalande folk, från vilka regionerna Lappmarken och Kvänland (Bottenvikens norra kustland) har fått sina namn. Tornedalen utgjorde under tidig medeltid en central mötes- och handelsplats (ett “Birka på Nordkalotten”) för bland annat samer, kväner och bjarmer men även för svenska, norska, finska och ryska handelsmän som fraktade pälsverk och fisk söderut.

Under 1300-talet koloniserades och försvenskades landsdelen, och den gamla svenskbygdens nordgräns vid Umeå socken och Bygdeå socken, flyttades genom bondekolonisation fram längre norrut. Kvänerna upphör att nämnas i källor och Pite, Lule och Kalix älvdalar blev försvenskade (även om det finsk-ugriska arvet fortfarande lever kvar i både språk och kultur i länets östra del). Från 1500-talet tog staten fastare kontroll över landsdelen, men det var först under 1800-talet som kolonisationen helt hade genomförts.

Gränsområde

Svenskan var länge ett språk som hörde ämbetsmannaklassen till i stora delar av Norrbotten bortsett från kustområdena. Kustområdena hade tidigt koloniserats av svenskar eftersom man där kunde färdas med båt, men inlandet förblev länge ett närmast oupptäckt och outforskat område. Det blev ett stridsäpple för SverigeDanmark-Norge, som gjorde anspråk även på områden öster om fjällen, och för Ryssland. Gränsen mellan Sverige och Danmark-Norge reglerades först i och med Strömstadstraktaten.

Ett slags språkgräns gick vid Kalixälven (egentligen den något ostligare och mindre Sangis älv) där man öster om älven talade finska, väster om älven svenska. Naturligtvis förekom det kontakter över älven, finska var lika vanligt umgängesspråk som svenska.

Gränsen mot Finland drogs först 1809. Tidigare hade svenska Västerbotten gått ett stycke in i det som är nuvarande Lapplands län (i republiken Finland), men när Sverige och Ryssland skulle dra sina gränser sattes de efter Torne älvoch Muonioälven. Därmed hamnade även stora delar traditionellt finskspråkigt område i Sverige, och Torne älv blev en gränsflod. Som motdrag anlade Sverige staden Haparanda nära den gamla handelsstaden Torneå som man hade mist till den finska sidan och restriktioner och påbud försvårade gränskontakter. När folkskolan gjorde sin entré i Sverige förbjöds finska som umgängesspråk i skolorna tillsammans med de västerbottniska dialekterna (Pite-, Lule- och Kalixmål). Förbudet fanns kvar fram till 1958. I gränsområdet anlades ett stort antal befästningar under de bägge världskrigen. Norrbotten fick ta emot en stor mängd flyktingar i samband med tyskarnas härjningar i Lapplandskriget1944–1945.

Källa: Wikipedia. Landskapsvapnet är en registrerad svensk vapensköld. Licenserad under  CC BY-SA 3.0 Riksarkivet Sverige. Landskapsbakgrund bild av LindenP på Pixabay.

Läs mer