Värmland

Ett av våra vackra landskap i Svealand

Värmland är ett landskap ursprungligen i Götaland och sedan 1815 i Svealand i inlandet i västra Sverige.[3] Värmland gränsar i söder till Västergötland och Dalsland, i väster till Østlandet (i Norge) och i öster, Västmanland och Närke och i nordost till Dalarna. I landskapet finns 5 500 kända fornlämningar.

Namnet Värmland har samband med sjön Värmeln och dess utlopp till Vänern (idag Borgviksälven). Den fornsvenska formen Værmaland har förleden Værma som är genitiv pluralis av inbyggarbeteckningen *værmar ‘de som bor vid älven *Værma’. Älvens namn kan syfta på att den var “varm”, dvs. inte alltid frös till vid kyla. Namnet Värmland, ursprungligen “värmarnas land”, har sedan fått en utvidgad geografisk betydelse.[4][5]

De flesta fornminnena berör Värmlandsnäs och andra områden nära Vänern, men spridda fornminnen redan från bondestenåldern äldre skeden kan förekomma långt från Vänern. Hällkistor och rösen från äldre bronsåldern visar ungefär samma spridning i landskapets västra del, som en fortsättning från Dalsland och upp mot trakten av Charlottenberg. Järnålderns gravfält förstärker detta ytterligare. Enligt Snorre Sturlassons berättelser flydde sveakungen Olof Trätälja till Värmland, runt 600-talets slut, och många svear ska ha följt honom dit då kung Ivar Vidfamne ska ha varit grym, vilket medförde att många obygder befolkades, men sanningshalten i detta är okänd. Klart är i varje fall att Värmland har ett mindre antal kungshögar av samma slag som i Västergötland och i landskapen runt Mälaren, med en sannolik datering till yngre järnåldern. Dessutom finns många fornborgar från samma tid. Enligt legenden blev det hungersnöd på grund av den plötsliga och stora inflyttningen och det fanns inte brukbar mark som kunde odlas upp. Folket i Värmland ska ha skyllt detta på att kung Olof inte blotat tillräckligt och därför mist gudarnas välvilja. Olof ska likt kung Domalde offrats till Oden. Därefter blev hans son, Ingjald, kung i Värmland.

Värmland synes i början av historisk tid ha haft förbindelser med Norge, och dess befolkning tog ännu på 1200-talet del i de norska inbördesstriderna, varvid stora bygder brändes ner. Denna Värmlands inriktning torde stå i samband med den goda förbindelse som den så kallade Edsvägen mellan Värmland och Glommadalen utgjorde med sjöfartsled uppför Byälven och genom sjöarna Glafsfjorden och Ränken. I samband med Vänerlandskapensefter hand under medeltiden ökade förbindelser med Östsverige har även Värmland knutits fastare till det svenska riket. Landskapet var ett av Sveriges glesast befolkade områden under medeltiden, i genomsnitt beroende på de stora vidderna i norr och de bergiga områdena längst i väster men skilde sig föga från andra landskap i den södra delen närmast Vänern. Det omfattade på 1300-talet nio härader och var administrativt indelat i två sysslor, Öster- och Västersysslan. I skattelängderna som finns bevarande från mitten av 1500-talet framgår det att befolkningen ökade kraftigt från 1600-talets början och seklerna därefter, men enligt domböcker och köpebrev handlade det till att börja med ibland om att man återupptog mark och gårdar som legat öde sedan digerdöden.

Värmlands befolkning synes huvudsakligen ha levat av boskapsskötsel, där smör och oxar spelade en viktig roll i dess skatt under medeltiden och 1500-talet. Värmland höll under marsken Erik Kettilssons ledning fast vid Magnus Eriksson och Håkon under hela senare 1300-talet. År 1437 ägde en bonderesning rum i Jösse härad med omnejd som riktade sig mot rådet och Karl Knutsson (Bonde).

1580 började den finska invandring som befolkade en stor del av Värmlands ödebygder. Vid denna tid fick Värmlands järngruvor, som var kända från medeltiden, ett starkt uppsving och räknades redan på 1600-talet som synnerligen värdefulla. Av städerna tillkom Kristinehamn 1582 men förlorade dessa 1584 och fick åter stadsrättigheter 1642, Karlstad 1584 och Filipstad 1611 men förlorade dessa år 1694 och fick åter dessa 1835. Det värmländska bergsbruket kulminerade i betydelse mot slutet av 1700-talet.

Statskuppen 1809 tog sin början i Värmland. Upproret började bland soldater och officerare i den del av den Västra armén som var förlagd i Värmland och leddes av generalmajor Georg Adlersparre, pådriven av den radikala gardeskaptenen Carl Henrik Anckarsvärd. Georg Adlersparre var vid tiden överadjukant vid Värmlandsfördelningen, som utgjorde Västra arméns högra flygel. Natten mot den 7 mars 1809 tog upprorsmännen kontroll över Karlstad, där de ställde upp kanoner på torget och proklamerade ett revolutionsmanifest. Genom sin position vid Värmlandsfördelningen kunde Georg Adlersparre ta ledning över trupperna i trakten runt Karlstad. Den 9 mars 1809 påbörjade Georg Adlersparre och delar av Västra armén en marsch mot Stockholm, för att avsätta Gustav IV Adolf. Från Karlstad marscherade sammanlagt nära 2000 soldater, och i Örebro och Västerås anslöt sig ytterligare 1500 soldater. Den 12 mars 1809 fick Gustav IV Adolf bekräftat att Västra armén hade gjort uppror. Då hade marschen passerat Örebro och hade endast 15 mil kvar till Stockholm. Kungen beslutade då att lämna Stockholm och bege sig mot Skåne, där han hoppades få stöd från förmodat lojala trupper. För att förhindra kungen att fly, vilket hade kunnat resultera i ett inbördeskrig, och förekomma marschen arresterades kungen av en grupp gardesofficerare under ledning av Carl Johan Adlercreutz. Trots att kungen var arresterad forsatte marschen mot Stockholm och Georg Adlersparre ignorerade instruktioner att anlända med endast en mindre av sin styrka. Marschen firade sitt intåg på Drottninggatan i Stockholm med fanor och klingande spel för att visa att man såg sig som segrare.[6][7][8][9][10] Georg Adlersparre kom senare att bosätta sig i Gustavsviks herrgård utanför Kristinehamn.

Med gräns mot Norge blev Värmland inblandat i kronprins Karl Johans fälttåg mot Norge 1814. Stora trupprörelser skedde genom landskapet, som med sina två regementen även bidrog med förband och soldater till fälttåget. Värmlands regemente deltog med fyra bataljoner i fälttåget. Tre bataljoner ingick i den 9:e brigaden under överste Klingspor och en bataljon ingick i 10:e brigaden under överste Carl Pontus Gahn, som både ingick i den 5:e fördelningen under generalmajor Elof Rosenblad. Soldater från regementet deltog vid belägringen av Fredikstens fästning och slagen vid RakkestadAskim och LangenesLier och Midskog.[11] Värmlands fältjägarregemente ingick i Eberhard von Vegesacks avdelning och deltog i belägringen av Fredrikstens fästning, slaget vid Rakkestad och striderna vid Trögstad.[12]

Värmland tillhörde de svenska regioner varifrån emigrationen var som störst, med 97 234 emigranter mellan 1850 och 1910, varav 77 574 till USA.[13] Under samma tidsperiod valde många värmlänningar istället att ta anställning i och kring den expanderande sågverksindustrin längs Mellannorrlands kust. Av 1 169 363 personer födda i Värmland bodde 5 295 i Västernorrland år 1890.[14] Dessutom försörjde sig många värmlänningar genom säsongsvisa arbetsvandringar som knallar under 1800-talet, exempelvis för att arbeta som pigor, i skogsnäringen och med hästhandel i Norrland och Norge.[15]

Under andra världskriget blev Värmland föremål för omfattande militär aktivitet. Betydande delar av de väpnade styrkorna förlades i Värmland efter den tyska invasionen av Norge. I juni 1941 fanns nära 150,000 man inkallade i Värmland, inför det förmodade tyska anfallet på Sovjetunionen och då Tyskland krävde att få transportera den fullt utrustade Engelbrechtdivisionen på svenska järnvägar, från Charlottenberg till Haparanda. Vid denna tidpunkt genomfördes flera större militärövningar i Värmland, med fältförband tillförda från andra militärområden. [16] Under sommaren 1943 fanns 85,000 man grupperade i Värmland, under den stora beredskapshöjningen i samband med att den svenska regeringen sade upp det så kallade transiteringsavtalet med Tyskland och då Sverige fruktade ett nära förstående tyskt anfall.Överbefälhavare Olof Thörnell bedömde att ett tyskt anfall mot Sverige skulle ske över EdaArvika och Karlstad, för att tyska styrkor snabbt skulle kunna ta sig till Stockholm.[16][17] Under sensommaren 1943 kan så mycket som 250,000 inkallade vid en tidpunkt ha funnits i Värmland.[16]

Livet i de värmländska orterna vid gränsen mot Norge kom under beredskapstiden att präglas av den militära aktiviteten och det periodvis mycket spända läget. Filmen Gränsen från 2011 skildrar livet för de unga soldaterna som vaktade gränsen mellan Sverige och det tyskockuperade Norge under 1942. Filmen utspelar sig i norra Värmland och spelades in utanför Torsby.[18]

Vid unionsupplösningen 1905 avtalades att alla befästningsverk vid gränsen mellan Sverige och Norge skulle raseras, men den 23 april 1940 meddelade överbefälhavare Olof Thörnell att befästningsförbudet i den så kallade neutrala zonen var upphävt.[16] Sverige påbörjade därefter ett omfattande försvarsbygge mot den norska gränsen, där gamla befästningsverk rustades upp och ett stort antal nya byggdes.[19][20] Exempel på skansar som byggdes i Värmland under andra världskriget är Skans 164 Torsby (Torsby Skans) och Skans 179 Höljes i Torsby kommunSkans 153 Hultet (Skansen Hultet) i Eda kommun och Skans 113 Borgvik i Grums kommun. Torsby Skans ingick Torsby befästningsområde. Det sammantagna befästningsområdet var 9 km långt och var Värmlands mest utbyggda, med skyddsrumsplatser för 3,277 soldater, 29 artilleriställningar och 4,5 km stridsvagnshinder. Skansen Hultet byggdes huvudsakligen 1940-41, men utbyggnaden fortsatte ändra fram till 1945. Skansen bestod av flera skyddsrum, ett nätverk av täckta värn för kulsprutor och kulsprutegevär, pansarvärnsgarage och skyttevärn samt flera rader av stridsvagnshinder. Skansen Hultet har återställts med hjälp av lokala byalag och är idag öppen för allmänheten.[17][21] Tidigare hemlighetsstämplade dokument visar att Krigsmakten investerade nära 30 miljoner kronor i dåtidens penningvärde i befästningsverk i Värmland under andra världskriget. Det finns idag 12,000 försvarsobjekt, inklusive 123 skansar, i Värmland från andra världskriget.[19][20]

Under kontinentalsystemets tid tog trähandeln på Göteborg fart tack vare gynnsam avsättning i England. Skogsbruk, träförädling och pappersfabrikation fick under 1900-talet en alltmer central roll i Värmlands näringsliv.[22]

Värmland är titulärt hertigdöme för prins Carl Philip och prinsessan Sofia.

Källa: Wikipedia. Landskapsvapnet är en registrerad svensk vapensköld. Licenserad under  CC BY-SA 3.0 Riksarkivet Sverige. Landskapsbakgrund bild av purplejuice på Pixabay.

Läs mer