Västerbotten

Ett av våra vackra landskap i Norrland

Västerbotten (på latinBotnia occidentalis) är ett landskap i Norrland i nordöstra Sverige. Det gränsar i öster till Bottenviken och Kvarken, i söder till Ångermanland och i väster och norr till Lappland, samt i norr till Norrbotten.[2]

Forntiden

Arkeologin har belagt att det funnits människor i Västerbotten från stenåldern, men forntida fynd är färre än i övriga landet, och befolkningen måste ha varit gles och fåtalig under hela forntiden. Vattennivån var mycket högre, både havet och älvarna. Folk vandrade in till Västerbotten från alla väderstreck ca 8000 f.Kr. Stenålderskulturen i Västerbotten kännetecknas av små härdar, vilka inte är belägna vid strandkanter. Det fanns ingen renjägartid i Västerbotten som det gör i till exempel Finland, utan människorna där jagade älg. Förekomst av flinta visar att människorna hade långväga kontakter under äldre stenålder.

Den yngre stenålderskulturen är särskiljande för Västerbotten, med särpräglade boplatser, så kallade boplatsvallar eller skärvstensvallar[ifrågasatt uppgift]. Från yngre stenåldern finns hällristningar vid Norrforsen nedanför Stornorrfors kraftverks dammbyggnad i byn Norrfors väster om Umeå vid E12. Man har också påträffat förhistoriska skidor, som är 5200 år, Kalvträskskidan sydväst om SkellefteåRödockragravar som under samma tid finns i omgivande landskap saknas från tiden i Västerbotten.

2000 f.Kr. upphör boplatsvallarna att byggas, och samtidigt vandrar folk in som visar samma kultur som i södra Skandinavien.[3]

Under bronsåldern uppstår en kulturell klyfta mellan kust och inland. Vid kusten finns flitiga kontakter med Ryssland och Sibirien, medan folket i inlandet troligen börjar ägna sig åt renskötsel. Vid kusten finns flera gravar från bronsåldern, men inga boningshus, medan det förhåller sig på omvänt sätt i fjällen. Det finns en boplatsvall i Sävar från bronsåldern, och en näraliggande fångstgrop. Boplatsvallen var troligen sommarbostad. Söder om Umeå finns bronsföremål i en grav.[4]

Under bronsålder börjar en kulturell gräns mellan Västerbotten och sydligare regioner att märkas. I Västerbotten förekommer inte långhus och jordbruk i samma utsträckning som söderöver men rester av bebyggelse med långhus har hittats väster om stadsdelen Backen i Umeå under 2013. Fyndet av långhusen innebär att det funnits en jordbrukande bofast befolkning vid kusten under bronsåldern vilket man inte trodde tidigare. Det används samma gravar vid kusten under järnåldern som under bronsålder: rösen och stensättningar. De flesta boplatser som återfunnits verkar vara tomtningar och härdar. Spåren av härdarna brukar antas vara några av de första arkeologiska beläggen för skogssamernas kultur. Av järnföremål från epoken har endast sparsamt återfunnits.

Medeltiden

Under medeltiden kristnades Västerbotten. Första gången området nämns i källorna är 1314, då Umeå och Bygdeå nämns som kyrkosocknar och beskattas. Samtidigt skedde en kolonisation av kustlandskapet. Den allmänna uppfattningen är att nuvarande Västerbotten betraktades som hälsingarnas allmänning, och att en nybyggarverksamhet av etniska svenskar vilka var bönder, skedde successivt, från Ångermanland och norrut, och att denna nybyggarverksamhet på 1300-talet hade nått Bygdeå.[5] En del gårdar i Västerbotten kan vara från järnåldern, men den stora expansionen började först på 1300-talet.[6]

Naturtillgångar gavs som förläningar åt kyrkan och adeln.[7] Klyftan mellan kust och inland förstärktes. Samtidigt börjar det området som Västerbotten utgör att bli svenskt kameralt.

Från tidig medeltid härrör ortnamn med -böle och -mark. Några ortnamn tros vara av samiskt ursprung, till exempel Kåddis. Många ortnamn har dunkelt ursprung. Det fanns fyra socknar i Västerbotten år 1400, Umeå, Bygdeå, Lövånger och Skellefteå.

Jordbruket slog igenom på medeltiden och blev den viktigaste näringen, vid sidan av jakt, fiske och handel. Klyftan mellan kust och inland tog sig uttryck i en etnisk skillnad mellan samer och svenskar.[källa behövs]

Farvägarna till Västerbotten var huvudsakligen vattenburna, och de centrala orterna är belägna längs havs- och älvstränder. Under medeltiden fanns inga körbara vägar i Västerbotten, bara gång- och ridstigar, däribland Norrstigen som gick längs kusten.[8] Under Johan Graans tid som landshövding byggdes den första landsvägen, huvudsakligen på samma plats som Norrstigen. Den var 1668 farbar från Umeå till Luleå.[9]

Birkarlar hade monopol på handel med samerna från Pite lappmark och norrut, och samerna började beskattas på 1500-talet.[10] Kontakterna med Ryssland och Karelen fortsatte efter medeltidens slut, och var påtaglig under kampen om herravälde över det västerbottniska kustlandet. Så sent som på 1490-talet hävdade Ryssland rätt över Bjuröklubb och marken norr om detta. Fram till 1500-talet var handeln med Karelen viktig för kustmarkerna runt Bottniska viken.[11] I Torneå hamn fanns en marknad, och enligt ett memorial av en lappfogde var handeln med ryssarna koncentrerade hit vid tiden för Gustav Vasa. 1549 ägde en bonde i Västerbotten köpmannabod vid Torneå marknad, där han troligen krängde päls som skjutits i landskapet. Vid början av 1600-talet bedrev dock ryssarna storskalig handel med skinn så långt söderut som Umeå och ut i lappmarkerna, från gård till gård eftersom det ännu inte fanns städer.[12]

Huruvida kyrkor bildades vid marknadsplatser, eller om det var tvärt om, är ett något kontroversiellt område. På medeltiden var emellertid marknadsplatser och kyrkor belägna i anslutning till varandra. Landsköpmän, bönder som också bedrev köpmanskap i Västerbotten, och bottnakarlar, väster- och norrbottniska borgare i Stockholm med bottnaskutor, bedrev personligen handel med Stockholm ända till 1600-talet, då Umeå stad grundades och borgarna fick monopol på handeln. Hantverk bedrevs likaså av bönderna. Bottniska handelstvånget påverkade ekonomin, liksom införandet av grundregalen som gav kronan rätt att ta avrad eller skatt för till exempel fisket (vattenregale).

Från 1500/1600-talet till 1800-talet

Västerbotten var länge mycket glesbefolkat. Enligt skatteboken för Västerbotten år 1413 hade Skellefteå 60 hushåll (“rökar”), Lövånger 20 och Bygdeå 40, vilket sammantaget motsvarar en befolkning på ungefär 1 200 personer. Från Umeå socken saknas uppgifter.[13] Burträsk, som tillhörde Skellefteå socken, hade 67 bönder 1540,[14] och Umeå (inklusive Sävar, Umeå stad och landsförsamling, Holmön, Vännäs, Hörnefors, Granön och Degerfors) hade år 1543 ca 450 hushåll [15]. Samer inräknas inte i dessa uppgifter. Befolkningstillväxten var liten ända till 1700-talet, när nybyggare lockades till Västerbotten. Dessa nybyggare kom från bygden och från Finland. År 1758 fanns 4 100 personer i Skellefteå socken och Lövånger hade 150 hushåll och 60 soldater samma år.[16] Umeå socken hade 603 hushåll (“rökar”) år 1771 vilket innefattade 45 nybyggare, men 1721 uppgick hushållen endast till 298.[17]

Jordbruket var från 1500-talet inriktat på ensädesbruk, oftast med korn, och boskapsskötsel (kor och getter), och jakt och fiske var viktiga näringar. Klimatet på 1500-talet var mycket gott, men mot slutet av århundradet började den lilla istiden, då hemman lämnades öde och fisket inåt landet upphörde. I Västerbotten beskattades människorna både individuellt och efter jordinnehav. Bågaskatt betalades som vinterskatt av varje man som kunde spänna en båge, fram till 1606, och tyder på att jakten var central. 1543 beskattades jord efter pundland och spannland åker, till en början som en sommarskatt, vilket 1605 övergick i beskattning på mantal och gällande året runt. Ett mantal i Västerbotten var åtta tunnor utsäd (det var olika i landet).[18] Jordnaturen var oftast skattejord.

Från 1500-talet värvades bondebefolkningen som soldater till Västerbottens fänika, och en stor andel av västerbottningarna var sedan soldater under indelningsverkets tid i Västerbottens regemente som utgjordes av 8 kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Lövangers kompani, Kalix kompani, Bygdeå kompani, Skellefteå kompani och Piteå kompani. 1677 vann Västerbottens regemente slaget vid Landskrona.[19] Kustlandet drabbades av de så kallade Rysshärjningarna under de sista åren av det stora nordiska kriget, 1714–1721, där gårdar brändes och kyrkor plundrades, och hela Umeå brändes ner. 1809 inträffade slaget vid Sävar, det sista slaget i Sverige, varunder många svenskar avled. Samtidigt utbröt en rödsotsepidemi som tog livet av en stor del av befolkningen. Kontakterna med Finland var mycket täta, och när Finland 1809 avträddes till Ryssland isolerade detta landskapet.

Länets förste läkare, Johan Heinrich Schönheit, rekryterades 1680 till Umeå som landsbarbermester och regementsfältskär. Från tidigt 1700-tal blev prästen Nils Grubb en tillskyndare för folkbildning i Västerbotten, till exempel höll läkaren Daniel Erik Næzén läsecirklar för Umeås borgare på 1790-talet. Detta utmynnade i starka folkrörelser, men också i väckelse- och nykterhetsrörelser.[20] Samme Naezén var pådrivande för länets första lasarett, Gamla lasarettet, som färdigställdes år 1795 i Umeå, och är idag en av landets äldsta bevarande lasarettsbyggnader.[21]

Åren 1675–1676 nåddes länet av hysterin kring häxor och rättegångar hölls i Lövånger, Bygdeå, Skellefteå och Umeå, men inga avrättningar utfördes.

Från 1600-talet började gruvdriften i norra Västerbotten, och den leddes av soldater, bruksknektar. Bruksindustrin i Västerbotten började på 1750-talet. Sågverk anlades under början av 1700-talet, och timmerflottning blev ett vanligt inslag i det västerbottniska samhället. Tjära var en viktig handelsvara, och 10 % av all tjära i Sverige under 1700-talet tillverkades i Västerbotten.[22] I Ström och sedan Strömbäck utanför Umeå grundade Olof Malmerfeltett glasbruk som var igång mellan 1748 och 1879, Strömbäcks glasbruk. Några årtionden senare anlades ett annat glasbruk i Byske.[23] Järnbruk fanns i FredriksforsRobertsforsJohannisforsSävar och Hörnefors. Ägare av de större verken och bruken var bröderna Forssell från Umeå (Sävar bruk), John Jennings och Robert Finley (Robertsfors bruk) och Gustav Fredrik af Ekenstam (Fredriksfors bruk). Häggströmska Handelshuset i Dalkarlså var en viktig arbetsgivare under 1800-talet. Bruksägarna lät bygga herrgårdar, däribland Baggböle herrgård (Dickson), Sävar herrgård och Norrfors herrgård. När sågverket i Robertsfors lades ner 1936 var det den sista vattensågen i Sverige.[9][24] Bruksindustrin och sågverken var förutsättningar för den västerbottniska varvsindustrin, som under 1800-talet var mycket viktig. Det fanns flera skeppsvarv vid kusten, bland annat i Kåge, på Teg i Umeå, och Ursviken.[25]

Svåra svältår i landskapet inträffade på 1740-talet och nödåret 1867. Under sistnämnda år blev det plötsligt en frostnatt den 18 juli, då all odling frös och förstördes. Därefter hann inte kornet mogna innan hösten. För att klara året uppmanade landshövding Erik Viktor Almquist invånarna att samla vilda växter att äta. Sockenbiblioteken köpte Gustava Schartaus Wälmenta råd i miss-wext-år, och församlingen spred kunskaper om att baka bröd av svinmållabarklav och mossa. Västerbotten fick då nödhjälp och korn från sydligare landskap som skeppades ut från Umeå.[26]

Från 1800-talet till modern tid

Stambanan knöt Västerbotten närmare södra Sverige.

Mot 1800-talet hade ensädesbruket ersatts av vallsädesbruk. Vid ingången mot 1900-talet användes 10 % av åkrarna till kornodling, och växlades med rovorpotatis och grönfoder, samt något havre. 60 % av åkrarna användes till höodling. Västerbottenhästen var en Norrlandshäst som uppblandats med norska och finska raser, varför dess kropp var något större än arbetshästar i andra landskap i Norrland. På 1900-talet började bönderna i stället att köpa in Ardennerhästar och Västerbottenhästen försvann därmed. Västerbottenkon var en vitkullig fjällras, uppblandad med behornade brun- och svartfärgade raser. Under 1800-talet började bönderna blanda Västerbottenkon med algauertjurar och att importera raser. Den inhemska fårrasen var svart, men den blandades upp med vita cheviotfår under början av 1900-talet. Egna lantraser fanns också av grisar och getter.[27]Västerbottens lantras av höns kallas Bjurholmshöna, vilka upptäcktes 2011.[28] Det finns få uppgifter om höns i Västerbotten innan 1800-talet.[29] På 1800-talet började leghornhöns köpas till landskapet.[27]

När sågverken lades ner under början av 1900-talet, kom gruvdriften igång efter århundraden av försök, framför allt i norra Västerbotten.[11] Bryggerier anlades på 1800-talet i bland annat Umeå (sedermera TILL-bryggerierna).[30] Järnvägen nådde Västerbotten på 1890-talet, med stambanan och tvärbanor mot inlandet.

Även i övrigt slog industrialiseringen igenom på allvar på 1900-talet, ofta med uppfinningar från trakten (se nedan). Samtidigt skedde en befolkningsexplosion på vissa håll och utflyttning på andra. Umeå, till exempel, hade omkring år 1900 bara 5 000 invånare mot 100 000 år 1995. 1995 var 54 % av invånarna inflyttade (huvudsakligen studenter).[31] Skellefteå såg å andra sidan en stor utflyttning under slutet av 1800-talet när sågverken lades ner, och de utvandrade antingen till Amerika eller blev nybyggare i fjällvärlden.[32] För södra Västerbotten blev grundandet av högskolan, sedermera universitetet, i Umeå en avgörande förändring, som Gösta Skoglund brukar tillskrivas äran för.

Anläggandet av Botniabanan har präglat det södra kustområdet från 1990-talet.

Källa: Wikipedia. Landskapsvapnet är en registrerad svensk vapensköld. Licenserad under  CC BY-SA 3.0 Riksarkivet Sverige. Landskapsbakgrund bild av Mfjllz på Pixabay.

Läs mer